Tillsammans är vi starka!
Bestämde i måndags att jag skulle ha min nya "hjärttröja" eller "terapitröja" som den också kallas idag. Det kändes nervöst och jag visste att jag skulle hinna få 100 panikattacker innan jag ens kom iväg till skolan. Så jag smsade min fina vän Julia som även hon är skoliosopererad två gånger. Vi har likadana tröjor som ni kan se på bilden i inlägget under. Vi bestämde att vi båda skulle ha våra tröjor idag och vara nervösa tillsammans. Vi smsade mycket i morse och jag hade verkligen en klump i magen när jag åkte till skolan, ingen återvändo. Det tog emot att ta av jackan och när den väl kom av var jag noga med att täcka med håret. Det var ju lite fusk dock så jag tog ett andetag och la fram håret. Efter ett tag tänkte jag inte så mycket på det och folk tyckte att det var en snygg tröja liksom. Det känns skönt nu och jag kan vara stolt som övervann rädslan!
Det kan kanske vara svårt att förstå men det finns tre anledningar till att det är jobbigt att visa.
- det är lite rött fortfarande och inte så värst charmigt. Största anledningen för mej iaf! ;)
- folk tror att man är så ömtålig och inte kan göra så mycket. När det enda vi vill i själva verket är att vara som alla andra och kunna göra samma saker utan att alltid ta hänsyn till ryggen. Leva livet helt enkelt! :)
- folk tror att man har de där tröjorna bara för att man vill visa ärret, vilket inte är sant. Vi vill bara kunna ha alla fina tröjor och klänningar med öppna ryggar precis som alla andra :)
Vi över vann vår rädsla idag och det känns jätte skönt!
Puss, kram och godnatt :)
