Tankar

Förlåt att jag inte skrivit på en månad men jag har inte hunnit, inte kunnat....
Jag tänker för mycket. 
Visst har jag vaknat vissa morgnar, haft ont, känt mej trött och besviken men ändå tagit tag i dagen, tagit på masken och gått till skolan. 
Visst har jag kommit hem från dansträningarna och haft ont, gråtit lite över situationen, spytt ut lite känslor här men sedan gått och lagt mej för att vara redo att möta nästa dag. 
Men jag har aldrig brutit ihop på riktigt, har aldrig tillåtit mej att känna det jag kanske verkligen känner. Frustration, ilska, sorg, ensamhet, maktlöshet och så vidare... Har aldrig velat, aldrig tillåtit mej, har aldrig kunnat lägga mej i sängen och sedan välja att inte gå upp igen. Ingen har någonsin hindrat mej att känna allt detta utom jag själv. Det är inte jag. Jag gråter inte när folk kan se, jag lägger mej inte ner. Jag reser mej, jag fortsätter, jag är stark! Eller?? 
Jag går inte runt och mår konstant dåligt men nu när ryggen faktiskt, konkret påverkar min framtid blir det lite väl påtagligt. Att inte veta vad jag ska göra om jag kommer in på skolan jag ska söka istället för att kunna bli helt genom glad gör ont. Att veta att jag nog inte skulle klara den utbildningen i nuläget känns jobbigt att inse! 
Mamma har ofta tyckt att bloggen varit för positiv i jämförelse med hur hon ser mej, varje dag dålig dag, varje tår. 
Det är inte så att jag går runt och mår konstant dåligt men ibland vet jag bara inte.... Jag håller det ifrån mej genom att vara positiv, ibland låtsas och välja att inte se för att kunna hålla uppe mej själv. 
Jag tillåter inte mej själv att känna, kanske känner jag för mycket efter fyra år av smärta, problem och sjukhusbesök 

Stay strong! (Men känn efter ibland!)  

Många reaktioner

Hej hej! Läste precis ett inlägg på en kompis blogg om en bortglömd blogg och kände mej genast välldigt träffad!
Det var ett tag sedan sist, ber om ursäkt för det.
Sist ni hörde från mej var jag på väg till sjukhuset och snackade kläder med er. Idag snackar vi inte kläder tänkte jag, ni kanske istället är intresserade av vad de faktiskt sa på sjukhuset. Träffade en ny läkare för en andra åsikt och åsikten blev att höger stag borde tas bort och att det ska göras relativt snart men ändå när jag känner att jag har tid för det. Så operation tre är nu ett faktum.
Reaktion 1: Glad och skuttandes ut från sjukhuset för att någon äntligen förstod och tog smärtan på allvar.
Reaktion 2: Ledsen och nere över en tredje gång på operationsbordet. Minns allt för väl hur det kändes att sövas, att vakna, hur ont det gjorde och det är inga direkt roliga minnen.
Reaktion 3: Lugn, ledsen, arg, glad..... Som vanligt alla känslor, ibaldn samtidigt, ibland var försig. Men försöker ändå inse att detta är det bästa i det långa loppet som är mitt liv. Dock har jag tänkt så två gånger tidigare, och det slutade ju bra.......

Hur länge är det meningen att man ska orka!?

Hur länge ska man vara stark och bara känna tårarna bränna bakom ögonlocken? Hur länge ska man använda styrka man inte har och låtsas att allt är bra?

Hur långt ska det behöva gå? Räcker det inte med skav från en skruv, ska det behöva gå så långt att man inte sover på nätterna för att inte ens morfinet tar smärtan. Ska man behöva gå upp ur sängen och gråta av smärta och utmattning på grund av sömnbrist och känslan av att jag faktiskt inte orkar mer innan någon bryr sig? Innan någon öppnar ögonen, sätter sin mänskliga sida till och försöker förstå. Jag kan inte skickas hem gång på gång med bara en högre dos smärtstillande.
Men man jobbar tydligen efter principen "Syns det inte finns det inte". Det är inte så det funkar!!!!
Akut smärta i tre dagar kan inte komma från ingenting, hur svårt är det att förstå? Eller är det så fruktansvärt svårt att tro på en liten och kort nittonåring. Tror de att jag vill ha ont, tror de att jag tycker det är så otroligt roligt att åka fram och tillbaka till sjukhuset stup i kvarten? Tyvärr så tycker jag ju inte det! 
Jag vill dansa, träna och hoppa runt på en scen i mitt liv........  
 
Hur många gånger har jag inte tänkt och sagt det, att jag inte orkar mer. Trotts detta går jag upp varje morgon, jag tränar och dansar flera gånger i veckan och försöker leva mitt liv för att jag inte bara ska lägga mig ner och ge upp. Hur länge kommer jag att känna tårarna bränna men ändå fortsätta vara stark, hur många gånger kommer jag att säga att jag inte orkar mer innan jag faktiskt inte gör det?