Din plats i världen

Sist jag träffade Per, för en och en halv vecka sedan hade jag löpartights och en svart tröja på mej. Lagom skönt när man ska spendera ett par timmar på mottagningen och bekvämt på röntgen. Per känner mej, jag behöver inte bevisa så mycket längre. 
Idag sitter jag här igen, #stammispåsjukhuset, och  ska för första gången träffa Rune för en andra bedömning av mina bilder och mitt fall i allmänhet. Idag har jag på mig ett par jeans och en kavaj. Visserligen sitter håret uppe i en slarvig knut. Det gäller att inge respekt här! Jag ska börja om från början med en ny läkare och ska från början inte låta någon trampa på mej eller få mej att känna mig skyldig och gnällig! Smärtan är verklig och måste fixas. 
Här står jag, det är min plats, du kan inte ta den, jag kan inte ta din! 
Fightas för din plats i världen, den är bara din! 

När jag mår som sämst ser jag som bäst ut

De dagar jag är trött för att jag suttit uppe och pluggat sent kvällen innan kan jag dra på mig en ett par slappa boyfriend jeans och en skön tröja och skippa eyelinern för att få några extra minuter i sängen. Jag är trött.

De dagar jag bara har en lektion och sedan vill gå till gymmet sätter jag upp det lagom skitiga håret i en svans, lägger nästan ingen tid vid spegeln, sminket ska ju ändå svettas bort, och dar på mig löpartights och en gosig tröja.
Jag har en kort mysdag som avslutas på gymmet.

Men de dagar livet känns jobbigt och tårarna helst av allt bara vill rinna ner för kinderna lägger jag några extra minuter framför spegeln, kanske ryker frukosten. Lägger lite mer tid på val av kläder precis som de dagar då livet känns lätt, då jag trivs med mig själv och bara vill vara jag.
Varför?
För att det kan bli jobbigt annars.... folk kan börja fråga och kanske komma en nära in på livet. De kan bilda egna uppfattningar om hur man mår och varför.

Jag försvarar mig, jag vill inte att man ska se när jag inte är på topp, ibland gör jag det inte ens medvetet. Det är mänskligt att skydda sina inersta tankar och rädslor men det är också mänskligt att gråta. Man borde gråta ut, för det är okejj att inte alltid må bra och det är okej att släppa på fasaden!

Hur länge är det meningen att man ska orka!?

Hur länge ska man vara stark och bara känna tårarna bränna bakom ögonlocken? Hur länge ska man använda styrka man inte har och låtsas att allt är bra?

Hur långt ska det behöva gå? Räcker det inte med skav från en skruv, ska det behöva gå så långt att man inte sover på nätterna för att inte ens morfinet tar smärtan. Ska man behöva gå upp ur sängen och gråta av smärta och utmattning på grund av sömnbrist och känslan av att jag faktiskt inte orkar mer innan någon bryr sig? Innan någon öppnar ögonen, sätter sin mänskliga sida till och försöker förstå. Jag kan inte skickas hem gång på gång med bara en högre dos smärtstillande.
Men man jobbar tydligen efter principen "Syns det inte finns det inte". Det är inte så det funkar!!!!
Akut smärta i tre dagar kan inte komma från ingenting, hur svårt är det att förstå? Eller är det så fruktansvärt svårt att tro på en liten och kort nittonåring. Tror de att jag vill ha ont, tror de att jag tycker det är så otroligt roligt att åka fram och tillbaka till sjukhuset stup i kvarten? Tyvärr så tycker jag ju inte det! 
Jag vill dansa, träna och hoppa runt på en scen i mitt liv........  
 
Hur många gånger har jag inte tänkt och sagt det, att jag inte orkar mer. Trotts detta går jag upp varje morgon, jag tränar och dansar flera gånger i veckan och försöker leva mitt liv för att jag inte bara ska lägga mig ner och ge upp. Hur länge kommer jag att känna tårarna bränna men ändå fortsätta vara stark, hur många gånger kommer jag att säga att jag inte orkar mer innan jag faktiskt inte gör det?