Skoliosflickan

Jag tänker för mycket. 

Visst har jag vaknat vissa morgnar, haft ont, känt mej trött och besviken men ändå tagit tag i dagen, tagit på masken och gått till skolan. 

Visst har jag kommit hem från dansträningarna och haft ont, gråtit lite över situationen, spytt ut lite känslor här men sedan gått och lagt mej för att vara redo att möta nästa dag. 

Men jag har aldrig brutit ihop på riktigt, har aldrig tillåtit mej att känna det jag kanske verkligen känner. Frustration, ilska, sorg, ensamhet, maktlöshet och så vidare... Har aldrig velat, aldrig tillåtit mej, har aldrig kunnat lägga mej i sängen och sedan välja att inte gå upp igen. Ingen har någonsin hindrat mej att känna allt detta utom jag själv. Det är inte jag. Jag gråter inte när folk kan se, jag lägger mej inte ner. Jag reser mej, jag fortsätter, jag är stark! Eller?? 

Jag går inte runt och mår konstant dåligt men nu när ryggen faktiskt, konkret påverkar min framtid blir det lite väl påtagligt. Att inte veta vad jag ska göra om jag kommer in på skolan jag ska söka istället för att kunna bli helt genom glad gör ont. Att veta att jag nog inte skulle klara den utbildningen i nuläget känns jobbigt att inse! 

Mamma har ofta tyckt att bloggen varit för positiv i jämförelse med hur hon ser mej, varje dag dålig dag, varje tår. 

Det är inte så att jag går runt och mår konstant dåligt men ibland vet jag bara inte.... Jag håller det ifrån mej genom att vara positiv, ibland låtsas och välja att inte se för att kunna hålla uppe mej själv. 

Jag tillåter inte mej själv att känna, kanske känner jag för mycket efter fyra år av smärta, problem och sjukhusbesök 

Stay strong! (Men känn efter ibland!)