Att ta emot hjälp, modigt!
Okej jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner men jag vet att jag är på väg till Sahlgrenska och har längtat efter att få komma dit. På riktigt. Hur många längtar efter att få åka till sjukhuset.
"Åå det ska bli så kul!" Nä inte kul kanske men jag börjar liksom känna mej hemma där och jag känner mej lugn och trygg när jag får vara där bland alla människor som har hjälpt och kan hjälpa mej så mycket. Jag vet att de tar hand om mej och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt för mej och alla andra patienter. Idag är jag orolig för att jag ska bli utskriven efter mitt nästa besök som är om ca. 4 månader, 6 månader post op. Förra gången blev jag utskriven efter 9 månader, andra brukar ha kvar sina patienter i 2-3 år. Så denna gången ska jag stå på mej lite mer så de har koll tills det är helt bra! Idag känner jag mej som en patient som hör hemma där och behöver komma dit. När Jag fick min korsett minns jag hur jag varje gång inför ett besök på sjukhuset nästan klädde upp mej för att försöka bevisa, mest för mej själv, att jag inte hörde hemma där, att jag inte var sjuk! Jag var som alla andra och hade inga problem, behövde ingen hjälp. Idag är det helt annorlunda. Tack vare den hjälp jag får kan jag leva ett vanligt liv. Det kan vara svårt att acceptera att man behöver hjälp men när man väl tagit steget och insett att man faktiskt gör det blir allt så mycket lättare. Alla vet att du är så stark på egen hand och det är inte att visa sig svag att be om hjälp. Snarare tvärt om modigt att våga be om och ta emot den.
