I won't give up!
Luciasången drar igång ännu en gång denna dag. Leende människor runt om i kyrkan. Sitter på varandra, står överallt för att se, men framförallt för att höra!
Mitt i allt i hopa kommer jag på mej själv med att stå där med gråten i halsen. Men eftersom leendet finns även på mina läppar vet jag att det är lyckotårar!
Lucia är så vackert och roligt att göra så varje gång luciasången börjar blir man alldeles varm. Och jag är så glad att jag orkar vara med!
Det är det fina med att tvingas säga nej till saker man älskar att göra. När man får och kan vara med igen blir man så otroligt glad! Och ibland kommer känslan liksom bara över en och jag inser hur glad jag är över att jag orkar stå just där och sjunga och dela med mej av min glädje!
Stark och glad att vara jag och bara mej själv. Tillbaka i mitt liv om än inte helt och fullt än. Vågar stå upp för min rygg, spelar ingen roll om någon ser ärret för det är just det strecket som visar att mitt liv kanske inte har varit så enkelt alltid men det har gjort mej stark, till den jag är och idag kan jag vara stolt över det!
